Här kommer historien om hur det gick till när vår lilla Esther föddes. Det blev en ganska lång förlossningsberättelse, jag ville passa på att skriva ner alltihop medans det fortarande är i färskt minne. Den som är känslig och rädd kanske ska avstå från att läsa (även om vår förlossning var hyfsat sansad).

 

"POFF", eller nåt annat märkligt ljud väckte mig kl kvart i sju på morgonen den 19/3, och jag kunde inte fatta vad ljudet kom ifrån. Låg och lurade på det en stund och tänkte sen att jag lika gärna kunde gå upp och kissa eftersom jag ändå var vaken. När jag ställde mig upp kände jag att det forsade ut vatten. Eller, min första tanke var nog att jag kissade på mig innan jag hann fatta vad som hände. Ljudet som väckt mig var alltså ljudet av fosterhinnor som sprack, lite som en vattenballong. Så ner för trappan for jag (ville ju helst inte förstöra mitt egenhändigt slipade golv med fostervatten) till Olle som stod och strök sin skjorta och förkunnade att "vattnet har gått!". Olle blev såklart lika förvånad som jag (vi var ju bara i vecka 38+2) men drog snabbt fram telefonen och började ringa förlossningskoordinatorn, såsom vi lärt oss på kursen att man ska. Jag gick på toa, men hörde hur han höll på att få ett nervöst sammanbrott därute när det inte gick att komma fram. Själv kände jag mig lugn och sansad eftersom jag inte kände nåt annat, inga värkar eller så och vi hade ju även fått lära oss på kursen att latensfasen kan pågå i flera dygn.

 

Till slut, efter att ha jagat fatt i nån på en telefonväxel som kunde koppla oss till koordinatorn fick jag prata med en barnmorska där, som frågade om jag hade sammandragningar, vilket jag fortfarande inte hade.

-Ät frukost i lugn och ro, och så åker ni in till antenatalmottagningen på Östra under förmiddagen för att konstatera vattenavgång. Om det är vattnet som har gått har bebisen nu 3 dygn på sig att födas, sa hon.

 

Ja, okej. Det var nu cirkusen började. Det första jag gjorde var att skicka ett sms till min syster om att saker och ting var på gång, som utlovat.

Sen infann sig känslan av att "herregud, vi har ju inte förberett nånting!!!". Vi hade inget extramjukt toapapper (ett måste att ha med sig till förlossningen enligt alla babysajter), ingen blåbärssoppa, inga kexchoklad, ingen mögelost att äta på bb, ingen saft osv osv. Allt detta (möjligtvis med undantag för mögelosten) är helt livsnödvändigt när man ska föda enligt vad vi fått lära oss. Såklart man måste energiladda när man ska gå igenom en flera dygns lång förlossning (det var det jag trodde just då). Så Olle fick fara iväg till ICA och handla proviant.

 

Samtidigt hade syster hunnit reagera och ringde och var helt till sig, och hade redan hunnit informera lilla Ebbas dagisfröken om att det var bebis på gång. Vi pratade ett tag och jag började känna en lätt molande känsla i magen, men det kändes fortfarande lugnt. Jag tog en dusch, och Olle kom hem och redovisade sina inköp och blev genast skickad för att leta upp en lämplig stol som jag kunde ha i duschen vid ett senare skede, varm dusch ska ju tydligen vara bra smärtlindring.  Oljade in magen (hade jag klarat mig igenom hela graviditeten utan en enda bristning så långt ville jag minsann inte riskera att få nån idag heller), torkade och plattade håret och satte på mig en lätt makeup. Rotade fram lite mjukiskläder och satte på mig. Sen kom nästa hetsattack. 

 

Förlossningsväskan! Den var ju inte packad. Här insåg jag jag att jag kanske inte var så cool som jag trodde, för plötsligt kunde jag inte komma på en enda sak att packa ner. Detta tillstånd av tillfällig sinnesförvirring kan ha varit orsaken till att en del märkliga saker slank ner (kunde inte hålla mig för skratt när jag packade upp den när vi kom hem och jag inser att jag packat med mig plattången. För det första hade jag ju redan plattat håret,och för det andra, NÄR under förlossningen trodde jag att det skulle vara ett bra tillfälle att dra fram plattången och platta håret?). Nu började jag känna av lite värkar, men inget övermäktigt. Tog två alvedon (vars effekt uteblev fullständigt) och satte igång med nästa projekt, nämligen att tömma min systemkameras minneskort. Då upptäcker jag att kameran är trasig, den tar bara halva bilder! Panik igen, Olle blir ivägskickad för att åka och låna en kamera och en vetekudde av vår vän Alexandra (min vetekudde hade naturligtvis fått ben och gömt sig vid detta speciella tillfälle och jag kände att det var livsviktigt för mig att ha en).

 

Under tiden han var borta började värkarna göra ordentligt ont, så när han kom tillbaka kände vi att det var hög tid att åka in för den där kontrollen. Redan här var jag lite avtrubbad av smärtan, men minns att jag tyckte det var onödigt att Olle sprang som en vettvilling med väskor och babyskydd och allt vad det nu var till bilen, eftersom jag trodde att vi bara skulle in och kolla att det var vattnet som gått, och att vi skulle få åka hem igen och fortsätta latensfasen här hemma, för det har man ju hört hur folk får åka fram och tillbaka till förbannelse. Det kändes rätt jobbigt eftersom jag redan här knappt kunde få på mig ytterkläderna och gå till bilen. Nu var klockan ungefär halv tio.

 

Färden till Östra var en plåga, varenda gupp vi körde över gjorde vansinnig ont och jag kallsvettades och hade värmevallningar om vartannat. Tack och lov bor vi bara 10 minuter därifrån.

Väl inne på antenatalmottagningen trodde vi ju att det skulle gå snabbt och smidigt, men icke. Vi blev tillsagda att slå oss ner i väntrummet, men vid det här läget kan jag säga så mycket som att det inte var läge att sitta där och stirra. Fram och tillbaka i korridoren vankade vi ett tag, framför de stackars andra paren som verkade vara där under betydligt mer ordnade former, för ultraljud och rutinkontroller, vad vet jag. Värkarna växlade upp ytterligare ett snäpp och den ena värken hann inte släppa innan nästa började. Vid det här laget stod jag och hängde runt Olle hals och försökte andas igenom värkarna (snarare hyperventilera), och jag hade helt släppt tanken på att vi skulle åka hem igen. Jag åker inte en meter, kände jag, och minns att jag tänkte att om de säger att vi ska åka hem igen så lägger jag mig ner på golvet här och föder det här barnet med våld, och Olle fick instruktion om att se till så att jag skulle få en epidural så fort som möjligt. Till slut, efter vad som kändes som en livstid (men i själva verket var det kanske 20 minuter, en halvtimma?) kom en barnmorska och frågade om vi fått hjälp? Och äntligen fick vi komma in på ett rum. Hon såg ju hur tätt värkarna kom och frågade om jag tyckte smärtan var hanterbar? Eh, NEJ.

- Och du har provat att ta alvedon och en varm dusch?

- MEN SNÄLLA DU, alvedon och lite varmt vatten, är du inte klok? Det är ingen liten vagel i ögat jag fått. Ser du inte att jag håller på att dö av smärta? sa jag inte, men det var det jag tänkte.

- Ja, jag tror faktiskt inte det är nån mening att jag undersöker dig här, det verkar ju redan vara ett etablerat värkarbete. Jag går och ringer förlossningskoordinatorn istället, sa hon, och jag kände ett litet hopp spira om att vi inte skulle behöva åka hem igen.

Turligt nog för oss var specialförlossningen den avdelning i Göteborg som hade minst beläggning, så det var bara att traska iväg upp dit. Eller bara och bara, det blev ju ett antal pauser för värkar på vägen.

 

Väl där blev vi genast väl mottagna och visade till vårt rum. Vår barnmorska och en barnmorskestudent kom och presenterade sig, och det kändes direkt bra med barnmorskan (jag hade innan varit rädd för att få nån som jag inte alls gick ihop med och bli tvungen att be om att få byta). Bara att få komma in där på förlossningen och att någon annan som uppenbarligen visste vad hon höll på med tog över och tog kommandot över situationen gjorde att det kändes som att en stenbumling lyftes från axlarna.

 

När jag tänker tillbaka på det så är det som om jag var där, men ändå inte. Jag var hela tiden väldigt medveten om vad som sas och gjordes, men var ändå på något sätt oförmögen att delta för jag hade så ont, det kom bara värk på värk på värk på värk. Det var lite som att bli översköljd av en våg och nerdragen i vatten och inte kunna komma upp till ytan och få luft innan nästa våg kom och drog ner mig igen. Väldigt tröttsamt. Barnmorskan konstaterade såklart också att värkarna kom väldigt tätt, i journalen står det 5 värkar per 10 minuter á 45 sek styck. Olle var på alerten och informerade omgående att jag ville ha en epidural. Innan det kunde bli tal om det var det ju lite annat att fixa med, CTG-dosorna skulle sättas på magen för att kolla läget med vilda bebin, och så ville de kolla hur mycket öppen jag var. I det läget ville jag dock inte lägga mig ner på nån säng för det kändes som att då kommer jag aldrig upp igen, så jag fick ett ståbord att hänga på, och ännu bättre, lustgas! Alltså den där gasen var verkligen super. Smärtan var ju egentligen oförändrad under själva värken eftersom effekten är lite fördröjd. Snarare tog den den sista och värsta udden av värken och sen seglade man iväg på ett härligt rus en liten stund. För att jämföra med hur det var innan kan man säga att man fortfarande blir nerdragen av vågen, fortfarande håller på att drunkna men att man i sista sekunden kommer upp till ytan och får andas tills man blir nerdragen nästa gång. Plus att när berusningskänslan väl kom var det som att jag struntade i den smärtsamma värk jag just haft, likaså att det snart skulle komma en till. Ruset var liksom så skönt att det var värt smärtan innan.

 

Barnmorskan kunde sen konstatera att jag var öppen 2 cm. Jag hade fått veta innan från min barnmorskan jag gått hos under graviditeten att man måste vara öppen minst 3 cm för att kunna få en epidural, så jag förberedde mig på ytterligare en stunds lidande. Barnmorskan bestämde sig dock för att ändå konsultera en narkosläkare om att lägga en tidig epidural, med tanke på att värkarna redan så här tidigt i öppningsskedet var så intensiva, och det var okej. En narkosläkare anlände en kort stund senare, han verkade lika ointresserad av att småprata som jag var just då.

- Ja, du har fått information om hur en sån här bedövning går till och vad det innebär på nån föräldrakurs antar jag? sa han.
- Ja ja, kör bara! tyckte jag.

Vilket han gjorde. Lite lokalbedövning som stack till lite, och sen körde han in slangen mellan ryggkotorna. Kändes absolut ingenting. Eller ja, det stack till lite i höften när han träffade en nerv med nålen, men det gick snabbt över. Fick en testdos som började verka ganska omgående, och efter att läkaren konstaterat att alla kroppsfunktioner verkade bibehållna kopplade de på pumpen och jag kunde äntligen få lägga mig ner och vila lite när den värsta smärtan bara försvann. Det jag inte varit beredd på var att smärtan i magen hade kamouflerat tryckkänslan (läs: den akuta bajsnödighetskänslan) som kommer vid varje värk, och som tydligen inte går att bedöva bort och därför framträdde nu. Därmed var ju värkarna fortfarande långt ifrån behagliga, men hanterbara på ett helt annat sätt. Ordentligt nerbäddad (var väldigt frusen hela tiden) och med lustgasen i högsta hugg kunde jag ligga ett tag och bara vila, nästan halvslumra emellan värkarna. Det var som att ett lugn sänkte sig över hela rummet och Olle var nog lika glad som jag över det.

 

Barnmorskan kopplade bort CTG-dosorna och berättade då att när vi först kommit in och de hade startat övervakningen hade bebisen varit stressad inne i magen, med för höga hjärtljud och att det var därför de kollat så länge, men att det lugnat ner sig nu. Troligen berodde  det på att jag var så smärtpåverkad och uppe i varv. Jag är hemsk glad att de inte sa det till mig direkt, för det hade ju knappast lugnat ner situationen.

 

Alltså, jag kunde inte vara nöjdare över mitt val av epidural som smärtlindring. En stor anledning till att jag valde det var att jag kollat på serien "En unge i minuten", som är en svensk realityserie om en förlossningsavdelning. Där kunde man ofta se kvinnor som låg i nån slags panik över smärtan, tills barnmorskan föreslog en EDA, och så fort den kickade in så blev det alltid helt lugnt. Jag var rädd innan att jag skulle försvinna iväg helt pga smärta, och det var ju faktiskt så det var, som att jag seglade runt ensam på ett stormande hav av panikartad smärta, oförmögen att ta mig i land. Det var som att epiduralen räddade mig och gjorde att jag kunde delta i mitt barns födelse. Det enda negativa var väl att de tog ifrån mig min värmekudde, tydligen blir man så bedövad av en EDA att man riskerar brännsår för att man inte känner hur varmt det blir.

För övrigt, serien En unge i minuten rekommenderar jag verkligen till alla som ska föda, alla avsnitt finns på tv4 premium. Jag tyckte det var väldigt betryggande att se hur kompetenta barnmorskorna är och hur bra vården fungerar.

 

Olle och jag blev lämnade ensamma ett tag, jag har ingen tidsuppfattning egentligen, men när barnmorskan och studenten kom tillbaka och skulle kolla om jag öppnat mig nåt mer sa de att det var ca en timme sen de kollade senast, så de var väl inte iväg så länge som jag trodde. Jag fick veta att om det inte hänt så mycket skulle jag bli tvungen att komma upp och stå för att stimulera värkarbetet, eftersom en EDA kan göra att det stannar av. Men, det blev det då inte tal om, för det hade enligt barnmorskan hänt massor, och nu var det öppet 6 cm så jag fick ligga kvar om jag ville, och det ville jag. Jag berättade att värkarna kändes starkare och mer och mer kändes igenom bedövningen. Hon blev mycket glad över att höra detta och jag fick en extrados bedövning i ryggen och ökad koncentration på lustgasen, vilket resulterade i att jag tidvis låg och skrattade för mig själv. Olle satt bakom mig och applicerade ett tryck i ryggslutet vid varje värk.

 

Men, lustgasskrattet fastnade i halsen när en värk helt plötsligt vägrade klinga av, utan snarare tog över hela kroppen och det kändes som en yttre kraft gjorde att jag lyfte från sängen. Jag var helt oförberedd och blev rädd, men barnmorskan var snabbt framme och kollade av läget.

- Jaha, Ann, hade du tänkt att föda nu? sa hon lite skämtsamt.

- Ja, inte vet jag, tänkte jag för mig själv, antingen det eller så är det ett ärende för exorcisten. (Tydligen trodde jag att jag kunde kommunicera med henne genom tankeöverföring. En lite märklig sak är att jag hela tiden tyckte att vi hade jättebra kontakt, men nu när jag tänker tillbaka så inser jag att jag sa nog knappt nånting till henne under hela tiden. Jag låg dessutom mest och blundade, så jag vet inte ens om jag skulle kunna peka ut henne såhär i efterhand. Hur som helst, min känsla av att vi ändå kommunicerade på ett bra sätt säger väl en del om hur duktig hon var.).

Hon kände efter och konstaterade att bebisens huvud var långt nere och att det var dags, hon var nästan lika förvånad som jag över hur snabbt det gått. Första krystvärken kom 14:59.

Rummet fylldes med folk, totalt var det 2 barnmorskor, en ny barnmorskestudent och en undersköterska.

 

Under de första krystvärkarna behövde jag egentligen inte ta i nånting, utan det var som att kroppen tryckte på av sig själv. Jag blev frustrerad för att lustgasen inte längre hade den härliga effekten och påpekade för barnmorskan att den inte kändes nånting längre, och att det måste vara nåt fel på den.

- Ann, du har precis samma koncentration på gasen som innan, men...

- Nej. sa jag, helt övertygad om att de stängt av den i smyg.
Jag har läst i min bok "Att föda" att man bör undvika att säga emot en födande kvinna, så det var väl därför hon inte tyckte att det var nåt att diskutera vidare, utan bara sa:

- Nej, okej, men nu ska vi ändå fokusera på att få ut bebisen. Hon fick nästan ta ifrån mig masken med våld eftersom jag mer eller mindre låg och hyperventilerade i den för att jobba upp lite effekt. Efter det tror jag värkarna blev så intensiva att jag till slut sket i lustgasen.

 

Jag begärde även att få veta hur lång tid det var kvar tills bebisen skulle vara ute, och fick veta att krystskedet  normalt tar ca en timme för förstföderskor (inga roliga nyheter att få i det läget naturligtvis).

Men, med god coachning från gänget i rummet jobbade vi på och till slut var hon så långt ner att jag började få en försmak av hur det faktiskt skulle kännas att trycka ut den här hörnsoffan till bebis. Då kom jag att tänka på vad jag lärt mig på den förlossningsförberedande kursen, nämligen att när huvudet väl kommer ut får man bara trycka ut det halvvägs och måste sedan stå emot resten av värken utan att trycka på, detta för att minimera risken för svåra bristningar. Tanken på detta kändes ju som döden just då, och jag tyckte då att det kändes som en god idé att inte trycka ut nåt huvud alls, utan snarare försöka hålla emot (eh, smart tänkt!), Så blev det naturligtvis inte, utan halva huvudet kom ut, medan vad som kändes som hela personalstyrkan höll emot från olika håll (även det för att motverka skador).

Sen kom nästa värk, och då var det inget att be för längre. Ut kom huvudet, och med hjälp av barnmorskans peppning (Lite till, lite till, lite till!) följde resten av bebisen efter.

 

Kl 15:16, alltså efter 17 minuters krystande, föddes vår lilla Esther, alldeles rosa och gallskrikande från första stund. Fick direkt upp henne på magen. En helt otrolig känsla förstås, att få möta vilda bebin för första gången. Självklart var det också en lättnad att se att hon var "komplett", verkade må bra och var alldeles, alldeles perfekt. Pappa Olle fick klippa navelsträngen. Vi fick ligga och snosa på henne en liten stund, tills barnmorskorna bestämde sig för att det var dags för moderkakan att komma ut. De tyckte jag skulle krysta ut den, men nej, det gick bara inte. Det var väl en kombination av att jag  för det första inte hade hjälp av några sammandragningar länge, och att krysta med bara vilja kändes helt omöjligt när jag var helt slut, att de hade glömt att stänga av epidural-pumpen och jag hade jättesvårt att ens "hitta" några muskler, samt att jag dessutom inte alls var lika intresserad som barnmorskorna av att den där moderkakan skulle komma ut eftersom jag hade famnen full av annat, bokstavligt talat.  Till slut fick de själva trycka ut den. Inte behagligt, men inget speciellt lidande heller eftersom jag var fullt upptagen av min nya lilla familj. De passade även på att brodera ihop det som gått sönder, vilket jag varken kände eller brydde mig om.
All smärta var helt borta, och fascinationen över den lilla nyfödda marsipangrisen enorm. Vi blev lämnade ifred, och låg i några timmar och halvslumrade. Lite lustigt, mitt i den största händelsen i ens liv lyckas man somna...

 

Slutligen, efter att de sett att jag både kunde stå, gå (om än på darriga ben), och kissa hade vi gjort vårt på förlossningen, och nöjda och glada över vad vi presterat rullade vi vidare ner till BB med lilla snorkis väl inpackad i filtar och med en toppluva på huvudet.

 

 

Ja, det var historien om hur det gick till när Esther kom till jorden. Slutligen kan jag bara konstatera att varken jag eller Olle kunde vara mer nöjda med den hjälp och det bemötande vi fick, både på förlossningen och på BB. Såhär i efterhand känns det verkligen som en fantastisk upplevelse, och jag kan absolut tänka mig att göra det igen.