Fortsatte mindre mysigt med tandläkarbesöket. Träffade först en trevlig tandsköterska som putsade och donade och tog lite röntgenbilder.

Sen kom tandläkaren och frågade lite om hålet och hur länge jag haft besvär. 

- Ja, ett par månader kanske, jag vet inte riktigt?

- Nej men snälla du! Utbrast han upprört. Det här är ju ett långt gånget kariesangrepp! Det måste ju vara FLERA ÅR sen du var hos nån tandläkare senast! 

(Det där blir jag så jädra less på! Liksom, ja, det kanske det var men jag är här NU. Du behöver inte få mig att känna mig skamsen för det. Det är precis samma med frisörer.)

Iallafall, han var ändå väldigt pedagogisk och visade precis var hålet var och att det var väldigt nära nerven. Han sa att det fanns risk att nerven var skadad och att man skulle behöva ta bort den och rotfylla tanden, det kunde han inte säga innan han borrat upp den och kollat läget. När han sa att det skulle gå på 8000 att rotfylla jämfört med knappa 2000 mot att laga den kände jag mest för att säga åt honom att "du ska inte tro att du ska hålla på och rotfylla mina tänder bara för att du vill tjäna mer cash!!!" (jag skrev ju i förra inlägget om mina fördomar mot privattandläkare). Eller be honom att dra ut skiten, men man vill ju inte vara tandlös, så. Det var liksom bara att köra och hoppas på det bästa. Tack och lov så kunde han fixa det men det blev en stor lagning, ungefär hälften av tanden är numera plast.  

Allt som allt var det ändå ett ganska behagligt besök, jag fick en bedövning som satt som ett smäck och dessutom hörlurar med musik. Så istället för att höra på borrar och prat om plastkomposit och salivsugar fick jag lyssna på Michael Bublé som sjöng Jinglebells.