Inatt väcktes vi med buller och bång, en hög duns följdes av ett gallskrik. Och förvirrad som man blir när man blir väckt sådär plötsligt tog det några ögonblick innan jag upptäckte att barnet var borta och att Olle inte låg på sin sida utan hade lagt sig längs med fotändan av någon anledning, och lyckades koppla ihop det med att någonting låg och skrek, halvt under sängen. Så när jag kommit så långt som till att hitta barnet i mörkret, reda ut vad som var upp och ner och plocka upp Esther var hon med all rätt ganska ilsken, men oskadd tack och lov. Vår säng är ju inte så hög.