Men för att svara på frågan som är på allas läppar så känns det just nu ganska skönt. Under normala omständigheter hade jag kanske inte känt så, men eftersom jag sen i början av januari mer eller mindre levt som ensamstående pga av att Olle måste jobba från tidig morgon till sen kväll den här perioden så är jag ärligt talat helt slut efter att inte ha kunnat få någon avlastning med varken barn eller hem. Så det ska faktiskt bli rätt skönt att lämna över ansvaret till Olle.

Ser mest fram emot att få sova hela nätterna och att slippa stå dubbelvikt över spjälsängen i timmar varje dag för att försöka få E att sova. Samt att få en sekund över för mig själv då och då, om det så bara handlar om att få gå på toaletten ifred. 

Känner mig ibland som världens sämsta mamma som inte vrålnjuter av varje liten sekund av allt som det innebär att vara förälder. Men sanningen att säga så är föräldraskapet ingen ljuv dans på rosor hela tiden, det kan nog alla mammor och pappor skriva under på. Tröttheten efter att ha kämpat själv en hel dag med att ta hand om en bebis som ofta tycks vilja nåt helt annat än det man själv vill, samtidigt som man ska försöka förhindra att hemmet förfaller fullständigt är liksom nåt helt annat än den man känner efter att ha jobbat en lång dag (och tro mig, jag vet hur det är att jobba för mycket). Det är mer utmattning.

Men med det sagt så är det självklart ändå så att alla roliga och mysiga stunder överväger allt jobbigt, och det kommer kännas jättejobbigt att inte vara den som är hemma och ser Esthers alla framsteg och knasiga upptåg först av alla. Igår till exempel frågade jag henne "Var är Björnis?" (då börjar hon alltid se sig om efter Björn). Igår svarade hon "Däää!" när hon fick syn på honom, min smarta lilla tjej. Eller när jag höll på att städa klädkammaren och hon höll på att röja runt bland all bråte. Helt plötsligt har hon trätt på sig ett par gamla trosor som om de vore en moderiktig liten väst, och kryper omkring med dem på sig som om inget har hänt. 

Jag är lite rädd att hon ska glömma bort mig när jag är på jobbet, men jag ska vara jäkligt effektiv och komma hem i vettig tid så vi får eftermiddagarna och kvällarna ihop iallafall. 

Det har verkligen varit 11 fantastiska månader som jag har varit hemma med Esther och fått se henne utvecklas från en hjälplös liten varelse till en liten tjej med stor personlighet och stark vilja (lite för stark ibland kan mamma tycka). En ganska lagom tid hemma, för nu känns det okej att börja jobba igen.